Gräsänkan

Precis hemkommen från tågstationen, där jag vinkat av E. Lyckades klara av det hela utan alltför mycket tårar. Kom hem och möttes av total tystnad och ensamhet, och då kom det. Klumpen i magen och tårarna som hör till.

Veckan han har varit hemma har så klart gått alltför fort. Men den har varit bra. Allt har känts "som vanligt". Hela veckan också. Trodde faktiskt jag skulle börja oroa mig tidigare eller att hans resfeber skulle komma fram, men så blev det inte och det är jag väldigt tacksam för.

Om allt går som planerat är det ju bara tre veckor han är iväg nu första rundan, så det är kanske därför det känts så lugnt som det gjort. Tre veckor är inte lång tid alls. Hoppas på klara besked om hur det blir snart, så man kan börja räkna ner.

Ska försöka mig på lite pluggande ikväll för att tänka på annat, så blir jag förhoppningsvis lite trött också så jag orkar sova.

Hoppas på att han kan höra av sig snart efter att de kommit fram. Vore skönt.

H