Svartsjukan..
Att andra tillbringar dygnet runt med honom, medan jag "bara" får ett telefonsamtal på kvällen.
Att han kommer ha nästan ett helt år som han delar med andra än mig.
Andra som kommer förstå honom bättre än jag, som han kommer ha en gemenskap med som jag aldrig riktigt kan sätta mig in i.
En känsla som ger dåligt samvete bara för att de finns där, och vägrar ge sig iväg.
H
om det är någon tröst så ser han nog inte det här som vardag. Det är ju inte vardag på samma sätt som det är hemma! Men tiden går ju mkt snabbare för dem, de har ju att göra hela tiden. För oss hemma så masar sig bara tiden... vi får se till att ha o göra! Kram!
Jag tänker inte komma med en massa positiva ord för vi vet båda att det går upp och ner.
Jag känner precis likadant som du ....
Kan bli så sur när han inte ger mig tid för han ska vara med dom andra, som dessutom får all hans tid.
Tror inte det handlar om svartsjuka direkt utan mer på saknad.
Jag har fräst x antal gånger åt F när han säger tex att dom ska gå och äta , dom ska till stan etc.
Va f.. sitter ni ihop eller brukar jag fräsa.
Och ja det känns så ibland.
F.. vad vi får stå ut med gumman.
Men va stark.
Kramis
Vi kommer aldrig att förstå den gemenskap dom har...jag har också kännt samma svartsjuka, saknad, ilska eller vad man ska kalla det. Men det är ändå dig han saknar på kvällarna, dig han längtar hem till och vill spendera sitt liv med! Försök tänka på det istället :)
