Gräsänkan

Det känns fortfarande inte riktigt verkligt allt det här, men det vet jag ju att det är. Har pratat med E flera gånger sen söndags natt, och det gör så mycket att bara få höra hans röst. Klumpen i magen blir lite mindre. Är så fruktansvärt stolt över E, och hur han hanterar det hela. Önskar att jag också hade ett sådant lugn som han har.

Har inte sovit så bra de senaste nätterna, tänker alldeles för mycket. Men det är väl lika bra att låta det mala ett tag, det ger sig. Vill ha hem E nu och bara hålla om honom.

Sänder mina tankar till alla anhöriga som sörjer en förlorad son, pojkvän, kamrat, kollega. Mitt hjärta värker för er.

H