Gräsänkan

Ja, skulle ju ljuga om jag sa att dagarna gått fort sen i måndags. Det har de verkligen INTE. Nu hade jag ju vant mig vid att ha E hemma och att kunna prata med honom när jag ville. Att han låg där bredvid mig när jag vaknade på natten. Och så vänds allt uppochned igen och han är borta och det är tomt. Det suger.

Måste säga att jag är lyckligt lottat ändå. E tycker att det är en självklarhet att ringa hem så ofta han kan, och att ge den uppskattning och det stöd han kan därifrån. Självklart blir det inte samma sak som när han är hemma, men jag får ändå bekräftat att han bryr sig och det är väldigt skönt.
Så trots att de hade blivit väldigt försenade och det var sent när de kom till CNL ringde han för att tala om att de var framme. Så underbart att höra hans röst efter nästan två dygn! Nu är ju två dygn kanske inte så mycket, men jag tycker det blir så himla mycket jobbigare när man vet att man inte kan prata med varandra.

Så nu är han alltså framme. Längtar tills han ringer igen.

Jag ska försöka få lite skolarbete gjort i dag, eller rättare sagt så har jag inget val. Obligatoriskt seminarium och filminspelning. Är inte supertaggad men det är väl bra att få byta fokus några timmar. Så kanske man kan hålla oron borta ett tag till. Kanske.

Allt gott
H